Humabot Challenge – Final

Det är över! Slut! Finito! Tävlingen är avslutad, resultatet beräknat, och ett vinnarlag utsett. Inga fler tomatlyft, spisknapparna kommer lämnas som de är, matvarorna äts upp utan att ersättas.

Men, vad var det som hände egentligen?

Idag tog vi faktiskt sovmorgon allihopa. De tester vi gjorde igår fick så bra resultat, så vi kostade på oss ett par extra timmar i sängen. Det enda vi skulle göra innan tävlingen började klockan 11:30 var att justera en rörelse. Tore Haglund och Fredrik Bengtsson var på plats strax innan klockan 8 för att åtgärda detta.

De andra lagen droppade också in omkring den tiden, och det märktes att de inte hade riktigt lika utarbetade beteendemönster som vi. Många av dem lyckades inte ens hitta tomaten, än mindre träffa den med en grepprörelse, och ingen kom ens i närheten av stekpannan.

In i detta kaos placerade vi vår Nao, som heter David. Med stabil blick skannade han sin omgivning och lokaliserade tomaten. På säker fot gick han sedan fram till bordet, lyfte händerna, tog tag i tomaten och placerade den målmedvetet i stekpannan. Tystnad uppstod.

En stilla förhoppning började sakta spira i gruppen. David tycktes ju klara uppgiften nästan varje gång! Inte skulle väl någon av de andra kunna slå oss? Fredrik Löfgren, som är den ende av oss med egentlig tävlingsvana, höll dock benhårt fast vid att inte ta ut någon seger i förskott.

Vi lottades till första lag att köra. Timmen innan tävling var vi alla så nervösa och/eller spända att vi knappt kunde sitta still. Till slut var det dags att för oss att dra igång.

Som alla andra gånger började David med att tydligt uppfatta var tomaten befann sig, och bege sig dit. Sedan lyfter han händerna och… NEJ!! VAD HÄNDER?! Grepprörelsen blir fel, tomaten sitter inte alls stadigt i handen! När det blir dags att lyfta trillar den rakt ned tillbaks på bordet, och vi får noll poäng! Aj, Aj, Aj, om Mexikanarna tar en endaste poäng så leder de över oss! Och något av de andra lagen kanske också får en turträff och går om oss! Det som tidigare var nervositet steg nu mot grader av panik. Nu måste vi klara det nästa gång!

I pausen mellan rundorna fick alla lag fem minuter var att testa sin robot. På den tiden hann vi köra vårt program två gånger, med två små modifikationer. Båda gångerna klarade David uppgiften galant, med spontana applåder som följd. Varför gjorde han inte det när det var tävling?!

Som tur var så var det ingen annan som heller tog poäng i första rundan, men det betydde inte att de inte skulle göra det i runda två. Alla tummar och lyckoönskningar hölls hårt när det var dags för tävling igen. Men… NEJ!! Den här gången var det avståndet till bordet som missbedömdes, och höger hand kom inte ens upp på bordsskivan! Nu var det inget mer vi kunde göra. Modfällda satte vi oss att se hur det gick för de andra lagen.

Ingen tog poäng. Det blev en finalomgång helt utan poängutdelning. Det var så märkligt, så det föreslogs att en tredje runda också skulle köras. Förslaget godtogs, och vi fick sätta Nao på banan igen, en sista gång.

Tredje gången gillt tycker man, men inget resultat skilde sig från tidigare rundor. För att utse ett vinnarlag summerades poängen från samtliga omgångar, och vår svaga marginal på 0.19 poäng var det som avgjorde resultatet.

scoreboard

Vi Vann! 🙂
Segerns sötma är alltid ljuv, om än lite besk efter allt arbete som inte kom till nytta.

Efter världshistoriens kortaste prisceremoni fick FIA motta den här raringen att sätta upp i labbet!

diploma

Och prispengarna kommer om ett par veckor! När alla kostnader för tävlingen är avklarade kanske vi fortfarande har en del kvar att köpa något kul till FIA för! 🙂